Hösten 2006 så ringde min kollega Chris Klinke till mig. Jag hade då avklarat 5 av bergen i 7 Summits och var på god väg att sätta ett nytt Guinness världsrekord samt bli förste svensk med att klättra det officiella 7 Summits. Chris undrade hur jag var skapt som orkade klättra 7 Summits i ett sådant rasande tempo. Själv hade Chris nätt och jämt hunnit återhämta sig från sin klättring av Mount Everest 4 månader tidigare.

Denna fråga, om hur man måste vara rustad rent fysiskt och lagd rent mentalt för att bemästra de högsta topparna i världen fängslade mig redan vid 7 års ålder då jag fick upp ögonen för jätten Mount Everest. Då föreställde jag mig Everest klättrare som självaste stålmän med orubblig envishet. Ska man klättra Everest på ett säkert sätt så ligger nog inte sanningen långt borta. Idag vallfärdar dock människor med olika förutsättningar (personer som är blinda, har proteser, astma, genomgått operation av hjärntumör, människor utan klättererfarenhet och människor i åldern 70+) mot toppen av Everest. Everest lockar "turister" eller som Reinhold Messner uttryckte det vid 50 års jubileum av förstabestigningen av Everest år 2003 i Kathmandu, "it's a kindergarten up there".

Självinsikt ligger till grunden för en lyckad expedition
Idag till skillnad från pionjärernas tid på 20-talet så använder vi oss utav fasta rep, lätta dunplagg, effektiv syrgasutrustning och vår kunskap om berget samt hög höjd har förändrat villkoren avsevärt. Fusk? Fördelarna hjälper naturligtvis men berget är fortfarande lika högt, vindarna är skoningslösa och höjden tar ut sin rätt både fysiskt och mentalt på dem som inte är rätt rustade för uppgiften. Få är de som klättrar Everest som egentligen har kännedom om sin maximala kapacitet och sina verkliga begränsningar. Det är denna självinsikt som ligger till grunden för en lyckad expedition, eller som Sir Edmund Hillary uttryckte det "en lyckad klättring är att ta sig upp och ned levande igen". Jag föredrar även tillägget att komma ned med ett leende på läpparna och att fortfarande vara vänner med dem som man tillbringat 2 månader i tält med! Det handlar således om att "nå toppen och att må toppen" som jag talar om. De flesta är förberedda på att Everest kommer bli det jävligaste de har gjort, men är detta egentligen den rätta mentala förberedelsen?

Vara mer föreberedd
Min såsom många andra alpinisters syn på klättring är att vara mer föreberedd än vad uppgiften kräver av en. På så vis har man kraft nog att hantera eventualiteter som kan uppstå som t.ex. nödbivack eller att hjälpa nödställda på berget. Everest var visserligen "bara" början på mitt äventyr som innebar att jag i snitt hade 1 ½ vecka hemma mellan mina klättringar i jakten mot tiden att klättra 7 Summits på rekordtid. Klädombytena samt flighterna var snabba och självfallet blev det ett visst slitage på kroppen. Det tuffaste var som tur inte ovädren eller klättringarna utan det tuffaste var den mentala pressen från alla invecklade och byråkratiska motstånd på vägen mot målet.

Mina förberedelser
Mina förberedelser för min 7 Summits expedition började våren 2005 då jag tillsammans med min kollega Magnus Flock åkte till Mount Everest för första gången. Min avsikt var att återvända året därpå och fullfölja 7 Summits i en följd, men 2005 års expedition på Everest blev inte den klättring jag hade föreställt mig. Min barndomsdröm om Everest skulle få ett abrupt slut och jag fattade det sunda beslutet att vända endast 240 m från toppen. En halsinfektion och feber gjorde att jag valde hälsan före toppen. När jag stod där på nordost kammen med 3 km stup om vardera sidan, med kyla som trängt in i ryggmärgen, med piskande vindar, med knappt någon vätska eller mat på flera dagar och dessutom på 8610 m höjd utan fungerande syrgasutrustning så tittade jag på den rytande snöröken från toppen så tänkte jag, jag kommer tillbaka, och så vände jag mig om och började klättra ner igen. Många sade att om det var någon som skulle nå toppen av Everest det året så var det jag, men jag tog inte ut segern i förskott. Ironiskt nog så bröt en infektion ut i min kropp i det högsta lägret, 8260 m på Everest dagen innan jag och Magnus gick mot toppen. Faktum är ju att en svag frisk klättrare är starkare än en sjuk stark klättrare. Magnus hade precis återhämtat sig från en magåkomma och lyckades ta sig upp på toppen av Everest via leden North ridge som förste svensk vilket var mycket imponerande då han några dagar tidigare mått uruselt. De vanligaste orsakerna till varför folk inte når toppen av Everest är just p.g.a. att de blir sjuka. Detta kan te sig väldigt varierande från person till person. Somliga drabbas av höghöjdshosta, andra av en förkylning som aldrig vill släppa taget och på hög höjd är det svårt att kurera sig.

Vi tappade nästan uteslutande muskler 
Det var i samband med Everest expeditionen 2005 som min barndomskamrat Fredrik Wallin äntligen gjorde slag i sak om att testa höghöjds alpinister rent medicinskt syfte och undersöka hur kroppen reagerar i den tunna luften; ett experiment som jag sedan länge hade ansträngt mig för att få anslag för från de stora läkemedelsföretagen men fått avslag. Vår expedition skulle testas på Uppsala Akademiska sjukhus i en i sitt slag mest omfattande studie på höghöjdsklättrare någonsin. Resultaten visades sig vara häpnadsväckande. Vare sig jag eller Magnus tappade nämnvärt i fett under de 64 dagar som expeditionen pågick utan istället tappade vi nästan uteslutande muskler. Det visade sig att man rasar i muskler men behåller mestadels av fettet som bl.a. förklaras av att fett till skillnad från proteiner och kolhydrater kräver mycket mera syre för att brytas ned. Både jag och Magnus var i topptrim för att klättra Mount Everest, men det krävs mer än bara fysik. Man måste hålla sig frisk, man måste ha ett högt och kontinuerligt energiintag, man måste sova väl, man måste acklimatisera sig effektivt och man måste behålla en hög motivation under expeditionen för att komma upp och ned igen.

Svårt att återbilda celler på hög höjd 
När jag och Magnus anlände Everest baslägret på 5200 m höjd våren 2005 så tappade vi genast andan. Dels för att man så hastigt kommit upp på hög höjd och dels p.g.a. den imponerande synen av Everest nordvägg som reser sig 3650 m upp i himmelen. Här uppe finns bara halva syretrycket till skillnad från havsnivå. Här uppe har kroppen svårt att återbilda celler och att spjälka maten, mat som är den primära energikällan för en klättrare. Sömn är en annan energikälla, men i takt med att man når högra och högre höjder så avråds man att sova för djupt. Det kan bli det sista man gör. Det många gör fel på hög höjd är att de: 1) stressar högt upp på berget innan kroppen hinner acklimatisera sig tillräckligt 2) tillbringar för lång tid på hög höjd därför att de är för lata för att gå ned och låta kroppen återhämta sig. Rent fysiologiskt så klarar människor höjd olika bra och det bestäms enligt forskarna av bl.a. arvsanlagen.

Pulsen och syremättnaden i blodet
Ett värde som man ofta mäter för att se hur bra acklimatiserad man är är syremättnaden i blodet. På havsnivå så har de flesta en syremättnad runt 98 % i blodet vilket ska jämföras med dem som går upp på Everests topp med syrgas och ofta har så lågt som 58 %. Pulsen är också en viktig måttstock på ens acklimatisering och ju högre upp du kommer desto högre blir din vilopuls och desto lägre blir din maxpuls. Jag tar mig själv som ett exempel. På havsnivå har jag maxpulsen 198 slag/min och vilopulsen 34 slag/min. I läger 3 på 8260 m så hade jag aldrig lägre än 115 slag/min och jag kom inte upp högre än 170 slag/min oavsett hur mycket jag ansträngde mig. Detta förklarar delvis varför det går så sakta på hög höjd, att intervallet mellan vilo respektive max puls minskar. I takt med den höga höjden så påverkas även metabolismen. Hungerkänslan minskar och maten smakar sämre och sämre. Paradoxalt nog så ökar ju behovet av energi på hög höjd men kroppen får det svårare med att tillgodogöra sig energin i maten. Att hungerkänslan minskar gör att många sitter och petar i maten, mat som de borde trycka "in i huvudet" för att i huvudtaget komma i närheten av toppen. Bara i vilotillstånd på 7000 m så visar rapporter att man förbrukar runt 6000 kcal per dygn. Under toppdagen så kan behovet överstiga 10000 kcal och man kan förbruka över 8 l vätska. Det är inte konstigt att kroppen börjar äta av sig själv och då i synnerhet av musklerna för att få den energi som krävs för att prestera. Att det sällan brukar vara ett problem att gå på toa på denna höjd förklaras oftast av att det inte finns något som kroppen behöver göra sig av med!

Kosttillskott
Vanligt förekommande numera är att klättrare äter mera av kosttillskott på hög höjd. Själv förtär jag stora mängder Gainer, en mix av 70 % kolhydrater och 30 % rena aminosyror. Fördelen med rena aminosyror jämt emot andra proteinkällor som bönor, tonfisk, yakkött m.m. är att proteinpulvret blir lättare för kroppen att ta upp. På hög höjd är det viktigt att du dricker och äter nästan konstant. Här har jag tagit hjälp av kost och näringsexperter från body building sektorn som lett utvecklingen av kostråd för idrottare under många år. Även när jag vaknar mitt i natten för att pinka i min pissflaska så äter eller dricker jag något näringsrikt t.ex. en proteinshake, blåbärssoppa eller en energy bar. Resultatet har visat sig att jag går ner mindre i vikt och att jag känner mig starkare och återhämtar mig bättre. Som jämförelsetal så är det inte ovanligt att folk tappar mellan 5-15 kilo vikt på en Everest expedition. Jag tappade 3,4 kilo på Everest expedition år 2005 och 3,6 kg våren 2006, och sammanlagt 7,8 kilo på min 7 Summits expedition. Myten om att man ska bulka upp sig inför en hög höjdsklättring slår jag ned direkt. Uttrycket "tall and skinny always wins" är något som gäller för höghöjdsklättring. Att bunkra upp fettdepåer gäller för dem som ska utsätta sig för kalla expeditioner på låg höjd. Nackdelen med att ha mycket muskler på hög höjd är tre: 1) Du måste bära på mer vikt vilket kräver mera arbete 2) En stor kropp kräver mera mat till cellerna och det finns det sparsamt om och dessutom har du ingen aptit 3) En stor kropp måste ha mera syre för att försörja cellerna vilket det finns dåligt av på hög höjd.

En rad fördelar med att inte nått toppen den första gången
Jag kom inte upp på Everest vid mitt första försök. Istället för att bli mentalt knäckt så såg jag genast en rad fördelar med att inte nått toppen den första gången. Jag bevisade för mig själv att jag lever som jag lär. Eftersom jag inte "mådde toppen så var det inte heller värt att nå toppen" med risken att förfrysa händer och fötter en värre att dö. Det jag gjorde till skillnad från många andra som misslyckats med sitt första försök på Everest var att jag åkte och klättrade ett annat 8000-m berg innan mitt andra försökt på Everest. Jag gjorde detta för att skapa positiva målbilder och att bevisa för mig själv att det inte berodde på vare sig fysiken eller förberedelserna att jag inte kom upp på Everest första gången. Hösten 2005 klättrade jag upp på Shishapangmas centraltopp på 8013-m och mådde prima. Nu väntade Everest igen och 7 Summits på rekordtid!